“Pandemin väcker många starka minnen. Mycket var dystert men verkligen inte allt. Ska jag lyfta det starkaste minnet och det jag väljer att ta med mig och fokusera mest på, så är det hur vi över klinikgränser samlade kraft och samarbetade. Vi hittade nya arbetssätt som vi till viss del använder även i dag. Vi hjälpte varandra, stöttade varandra och strävade mot samma mål – att ta oss igenom det och bedriva så bra vård för våra patienter som möjligt. Vi gjorde det tillsammans.”

“Jag minns tydligt när vi i början av pandemin skulle vara sparsamma med skyddsutrustning. Ingen visste ju hur länge pandemin skulle pågå. Inom ambulansen är vi vana att jobba i par, men nu tog bara en av oss på full skyddsutrustning med bland annat andningsskydd och visir. Det gjorde att den personen också gjorde nästan allt under ett larm: tog hand om patienten, skötte allt i bilen och städade efteråt. Den som körde just bara körde”. Det har vi pratat mycket om i efterhand.”

“Att leva i en ständig process av ny information och svårigheten i att värdera informationen. Framför allt i början hade vi väldigt lite information och fakta och ingen visste vad som var rätt, men vi förväntades ha svaren ändå. Att känna sig så otillräcklig och ständigt jagad är ett väldigt starkt minne som jag har. Ett annat starkt minne är så klart när den första bussen från Italien kom i mars 2020 med första värmländska covid‑19‑fallen.”

"Vi var i full gång med framtagandet av Värmlandsstrategin 2040 så pandemin är för mig väldigt starkt kopplat till digitalt arbete med den, skrivande och dialogande. Jag ser alla arbetstimmar utförda från dålig arbetsställning vid ett köksbord hemma i Kil. Allt med en rejäl dos vab, egen hosta och Teamsmöten kloss i kloss. Men det gick, vi ställde om till hemmajobb och digitala samtal och vi fick justera tidsplanen något – men det gick. "

“Pandemin var förstås hemsk på många sätt men bidrog även till en del positivt. Ett tydligt exempel är ju de enorma kliv som tagits i kunskaps- och teknikutvecklingen för digitala möten. Före pandemin minns jag att vi hade nätverksmöten via telefon när vi inte kunde ses fysiskt. De fungerade sisådär. Under pandemin började vi förstå det snitsiga med digitala mötestjänster. Här gick det att få ordning på talarordning genom handuppräckning, dela dokument och se varandra. Snacka om positiv utveckling på kort tid!”

“Jag minns början av pandemin och osäkerheten kring hur det skulle utveckla sig. Men också hur vi utifrån givna ramar fick stort förtroende att bygga upp en infektionsmottagning i Kristinehamn. Vi blev sammansvetsade och fick till bra rutiner. Alla professioner visade sin spets – det var häftigt att se. Ett starkt minne är när jag första gången tog på full skyddsutrustning och gick in till en patient med symtom, och hur jag kunde pusta ut efteråt. Allt eftersom tiden gick blev det här en vana.”

“Ett starkt minne är att jag upplevde en stolthet över organisationens förmåga att upprätthålla verksamheten. Och jag blev ännu mer stolt när vi kom till vaccineringen där vi snabbt nådde hög täckning. Det var en tuff situation för medarbetarna med en smittsam sjukdom som man visste lite om. Men vi hade bestämt oss för att lösa problemet. Vi blev också duktiga på att samarbeta med kommunerna. Det visar att vi, både människor och organisationer, är flexibla när det gäller.”

“Man kände att det var en historisk händelse. Verkligen omvälvande med flera starka minnen. Till exempel hur vi bemannade tältet utanför sjukhuset i Torsby och tog emot patienter med förkylningssymtom, och hur vi öppnade ett infektionsintag på vårdcentralen dit patienter med symtom kom. Men det som gjort störst intryck var början av pandemin och osäkerheten kring viruset. Det var en känsla av allvar, samtidigt som ingen medarbetare klagade – alla kavlade upp ärmarna och ställde upp”.

“Det första jag kommer att tänka på är de stora omställningar som behövde göras. Normalt sett vill vi ha fler kunder som åker med buss och tåg. Plötsligt behövde vi kommunicera att avråda från att resa kollektivt. Trots att vi uppmanades att köra lika många turer som normalt. Påstigningen på bussarna fick flyttas bak till mittendörrarna för att skydda förarna från smitta. Eftersom färre resor gjordes med servicetrafiken kunde vi använda de fordonen till att transportera materiel. På det stora hela var verksamheten snabb att ställa om efter nya behov.”

“Jag minns oron jag kände, oron för både nära och kära, men också för hur samhället skulle klara denna utmaning. Jag satt i möte med politiker och tjänstepersoner från Innlandets fylke i Norge när det började pratas om att stänga gränser och just frågan om stängda gränser blev väldigt stor för oss i Värmland och något vi jobbade mycket med. Att ett område som inte kände av gränsen på annat sätt än att vägmarkeringarna skiftade färg helt plötsligt fick en skarp gräns som inte fick passeras var oerhört utmanande både för människorna och näringslivet.”