Ångestsyndrom är inte ett tillstånd, utan flera olika tillstånd, med olika behandlingsprotokoll. Läkemedelsbehandling kan ses som ett komplement till samtalsbehandling. Förväntad effekt av läkemedelsbehandling varierar från begränsad till mycket stor beroende på tillstånd. För att kunna planera behandling och utvärdera behandlingseffekt behöver därför diagnos vara klarlagd. Samtidigt substansbrukssyndrom bör uppmärksammas, så att insatser kan ges för båda tillstånden samtidigt.

Medicininsättning sker på samma sätt som vid depression, men vid paniksyndrom sker behandlingsstart med ¼ normaldos. Extra stöd till patienten under insättning är viktigt, då den initiala ångestökningen annars kan göra att medicineringen avbryts eller att suicidtankar utvecklas. På grund av risk för viktökning och blodtrycksökning, bör dessa parametrar kontrolleras före behandlingsstart och följas upp efter insättning och efter doshöjningar.

Försök att avsluta medicinering ska göras i samråd med patienten, efter 6 månader och sedan årligen. För mer information kring behandling se Nationellt kliniskt kunskapsstöd. Vid otillräcklig effekt överväg preparatbyte eller ompröva diagnosen.

Det är ofta svårt att uppnå symtomfrihet med läkemedelsbehandling. Målet blir i första hand att nå en högre funktionsnivå med kvarvarande, men lindrigare, ångestsymtom.

Förstahandsval

Observera lägre maxdos av escitalopram (10 mg) till äldre på grund av risk för QT-förlängning.

Vid otillräcklig effekt, byte till annat SSRI

Observera lägre maxdos av citalopram (20 mg) till äldre på grund av risk för QT-förlängning.

Andrahandsval

Duloxetin är ett bra alternativ vid samtidig smärtproblematik och/eller urininkontinens.

Observera ökad risk för biverkningar av SSRI och SNRI hos äldre. Ökad risk för symtomgivande hyponatremi, särskilt i kombination med diuretika, samt för blödning i hud och slemhinnor.

Bensodiazepiner, pregabalin och gabapentin betraktas som ”icke-göra” och bör inte användas vid behandling av ångesttillstånd i öppenvård. Om individen redan har pågående behandling med dessa preparat bör nedtrappning och utsättning övervägas och stöd för detta erbjudas.

Vid tillfällig ångest och oro kan hydroxizin eller alimemazin förskrivas under en kortare period. Båda preparaten ska användas restriktivt till äldre på grund av risk för kognitiva störningar och konfusion.

Förstahandsval

Bensodiazepiner, pregabalin och gabapentin betraktas som ”icke-göra” och bör inte användas vid behandling av ångesttillstånd i öppenvård. Om individen redan har pågående behandling med dessa preparat bör nedtrappning och utsättning övervägas och stöd för detta erbjudas.

Vilken typ av sömnstörning som föreligger ska alltid klarläggas innan behandling startas. Restless legs, liksom andningsrelaterade orsaker till sömnstörning, ska uppmärksammas och behandlas enligt riktlinjer för respektive tillstånd. Innan läkemedelsbehandling inleds bör icke-farmakologiska insatser prövas.

Endast tillfälligt uppkommen sömnstörning bör behandlas farmakologiskt för att undvika långtidsbehandling.

Förstahandsval

Behandlingstiden bör uppgå till max fyra veckor.

Andrahandsval

Zopiklon och zolpidem ger risk för toleransutveckling och bör därför inte förskrivas längre tid än en vecka och inte alls till personer med risk för att utveckla beroende.

Mirtazapin i dos upp till 15 mg, kan vara ett bra alternativ vid sömnstörning och depression, särskilt vid behov av längre tids behandling.