Paradiset

Han ser henne direkt när han kliver in genom dörren. Hon sitter vid ett bord långt in på den nästan folktomma baren, med ansiktet vänt mot honom.

Han höjer handen till en tafatt vinkning, och får en vinkning tillbaka. På väg mot bordet noterar han att hon har blont kort hår, är mullig och har äppelröda kinder. Hon ser trevlig ut.

Hon reser sig och sträcker ut handen.

”Eva”, säger hon och ser honom försiktigt i ögonen.

”Adam”, säger han och det drar lite i mungiporna på henne.

”Tänk så det kan bli, och det var en fin annons. Den liksom talade till mig”, svarar Eva.

Man, 62 år söker kvinna, gärna med gård. Mina intressen är traktorer, bingo och jakt. Jag tar med nöje en öl ibland men är ingen stordrickare. Lyssnar gärna på musik; Jim Reeves, Elvis och annat som piggar upp. Jag är 178 cm lång och väger 100 kilo. Har körkort och bil. Arbetade som traktormekaniker tidigare men har nu fått sluta med det p g a artros i knäna. Hoppas du finns därute.

”Tack, det var roligt att du svarade”. Han tar upp en skrynklig blårutig näsduk ur jackfickan och torkar sig under näsan, och fortsätter: ”Jag har aldrig skrivit en kontaktannons tidigare”.

”Och jag har aldrig svarat på någon förut”. Hon stryker bort en hårslinga och sätter sig tungt tillbaka på stolen, ”Har aldrig sett någon jag fastnat för”, lägger hon till.

Hon är mycket kortare än honom men vikten är nog densamma. Han noterar det med ett visst mått av välbehag. Ett riktigt fruntimmer, någonting att ta i. Och gård har hon, det sa hon i telefon när de gjorde upp att träffas. Inte bor hon så långt härifrån heller, det kan nog bli bra det här.

Hans tidigare förhållande hade varit pest och pina, om man frågade honom. Den ragatan ville bara åka till stan och shoppa, gå på bio och restaurang. Hon var ett magert skrälle, dyr i drift, gnällig, ilsken och grälsjuk och inte kunde hon laga mat heller. Nej nu skulle han ha någon rejäl, någon att hålla om. Det hade gått många år, och han kände sig redo att ta in en ny kvinna i sitt liv.

Servitrisen kommer med en öl till honom och en läsk till henne. Han suger in lite av skummet och tar en närmare titt över bordet. Hon har en röd blus, halsband med pärlor och stora guldörhängen som dinglar när hon rör sig. Naglarna är korta och målade i en rosa nyans. Han tycker om det han ser, hon ser nästan ut som en liten koalabjörn, tänker han. Så där kramgo och mjuk på något sätt. Det fladdrar till i magen och han tar en munfull av ölen.

Eva känner hans blickar och fingrar på halsbandet, tar en klunk ur glaset samtidigt som hon andas in och sätter läsken i halsen.

”Ursäkta mig”, väser hon medan hon försöka kväva hostningarna ”Jag är lite nervös”. Hon hostar så häftigt att ögonen rinner, så han tar upp sin blårutiga näsduk igen och sträcker den över bordet.

”Samma här”, säger han. ”Jag känner mig lika nervös som den gången jag skulle skjuta en stor vildsvinsgalt och blev jagad upp i ett träd av grisuschlingen. Det ska du få höra allt om någon gång”.

Hon svarar inte utan tar en ny klunk av läsken. Den här gången går det bättre.

”Då åker vi hem till dig då”. Han har druckit ur ölen och lägger betalningen på bordet.

Evas lilla röda bil står på parkeringen, de sätter sig i den och hans bil får stå kvar.

”Det är bara några kilometer - och jag har förberett maten”. Hon ler mot honom och hon har ett vackert leende. Näsduken har hon kvar i handen och stoppar ner den mellan framsätena utan att hon använt den.

Maten är god och samtalet flyter på. Hon berättar om sitt äktenskap som tagit slut några år tidigare. Hennes man hade träffat en annan kvinna och flyttade ut samma helg som han släppte bomben, och dessutom hade han tagit med sig det mesta av bankkonton och bohag. Hon lämnades med gården och därmed stora utgifter, men hon var stolt över att ha klarat det.

”Jag trodde vi hade det bra men vi hade visst varit tre i äktenskapet en lång tid, som Charles och Diana”, hon stoppar in en brödbit i munnen, ”Och Camilla”.

Han har ingen aning om vilka Charles, Diana eller Camilla är men nickar medkännande.

Gården är liten och välskött, och efter maten får han en rundtur. Huset är gult med vita knutar och uthusen röda, trädgården har äppelträd och bärbuskar. Det är trivsamt och ligger avskilt med skogen som granne.

”Jag behöver en karl vid min sida, det är roligare om man är två”. Hon vänder sig mot honom.

Skrockande blinkar han med ena ögat ”Och här har du honom, jag är villig att ta mig an både det ena och det andra”. Han är osäker på om budskapet går fram, men hoppas hon kan läsa mellan raderna.

De står vid traktorskjulet och han ser en röd Ferguson genom springorna i dörren.

”Jag vill ta några bilder på dig här så jag har något att titta på när jag kommer hem i min ensamhet”. Han plockar fram mobilen från bröstfickan och öppnar det knarrande dörrbladet på vid gavel.

Hon poserar villigt framför traktorgrillen och tar sig sen sakta och stånkande upp i hytten för ett foto. Hennes långsamma rörelser ger honom mer associationen av en sengångare än en koalabjörn, och han hoppas att han inte måste lyfta henne ner. Han svettas vid tanken. Det kan nog bli för mycket för surknäna, artrosen är inte att leka med.

En behaglig syn är det, Eva i traktorn. Hon är röd om kinderna och solen lyser in på hennes hår som står som spunnet socker kring hennes runda ansikte. En svettdroppe på överläppen får henne bara att se än mer sensuell ut, speciellt som hon andas tungt med halvöppen mun. Han skulle vilja frysa ögonblicket, så vackert är det.

”Du liknar en gudinna” får han ur sig ”en riktig traktorgudinna, en valkyria”. Han hejdar sig, det kanske blir för mycket, så här första gången, men hon ser både nöjd och glad ut. Då tänker han likna

henne vid Venus också men så slår det honom att det kan vänta till längre fram. Man måste ha några ess i byxfickan, eller hur man säger. Alla ägg ska inte läggas på samma gång, som hönan sa.

Hon släpper av honom bredvid hans bil.

”Tack för en trevlig dag” säger hon och ger honom en kram.

”Tack själv” han sträcker sig in i bilen och hämtar sin näsduk. ”Jag hoppas vi ses snart”.

”På lördag kan du väl komma, jag tänker spela bingolotto; så kan du ju sova över om du vill”. Hon rodnar och hittar plötsligt en osynlig fläck på blusen.

”Tack gärna, och under tiden har jag bilderna att titta på”. Han viftar glatt med telefonen.

Eva ler skälmskt och lägger högra handen över bröstet: ”Välkommen då Adam, det ska bli så roligt”.

När hon åkt går han in på baren och beställer en öl. Mobilen åker upp ur bröstfickan och han bubblar som en skolflicka av glädje och förväntan när han klickar på bildgalleriet och börjar scrolla.

Bild efter bild zoomas in på skärmen, han ler med hela ansiktet och tänker att han är världens just nu lyckligaste man. Hur kan han ha sådan tur?

En välskött Ferguson 135 original från 1973 med servostyrning och bakskopa. Och så ett fagert kvinnfolk som grädde på moset.

”Om inte det här är Paradiset vet jag inte vad det är” säger han högt för sig själv.