Gubbarna

Trötta fötter, trasiga fötter, fötter utan strumpor i skor utan polish. Dag som natt var det gamla grangolvet tillgängligt för gubbarna. De halvsovande lutade sina uttråkade, kala huvuden mot borden och de morgontrötta hade ännu inte anträtt för dagens första öl. Borden närmast kaminen var välbesökta, extra strålningsvärme var hett eftertraktat. Kylan kröp ogenerat för djupt in i de blöta skorna och magra benen. Ett sånt liv! Såna stackare!

Klockan var drygt midnatt och taklampans andevarelse kom till liv och uttryck i ölhallen. Dess fysiska kropp stod kapprak intill det nötta biljardbordet. Overallen, den vita, lyste i halvdunklet. Till och med den raggiga vakthunden blev stilla och tyst.

Nåj, nåj, nåj, nåj, nå. Nåj, nåj, nåj, nåj, nå. Andens nynnande, dovt mörka röst spred sig i lokalen. Kvädet fortsatte sedvanligt och gubbarna började sakta gunga fram och tillbaka i samma rytm, fram och tillbaka. Nåj, nåj, nåj, nåj, nå. Nåj, nåj, nåj, nåj, nå. Kaminens lågor glimmade, andelampans sken var trefaldigt ljusare, kvädets magi omslöt de slitna golvtiljorna, gubbarna, grådaskiga bord och tomma stolar. Ja själva ölen fick en ny sällsam lyster. Och allt gungade. Andekroppen, den vita, lyfte mycket, mycket långsamt från underlaget, svävade sig fram mellan borden och dess män. Närmade sig alla.

Det föreföll mig att anden viskade något i var mans öra. Vad var det anden sa till drinkarna? - innan den öppnade kaminluckan och bokstavligen gick upp i rök.