Den rosa Nike-ryggsäcken

Passagerarna i den fulla tunnelbanevagnen gungade gemensamt till tågets rörelser. Vanligtvis ägnade Maria sina medresenärer så lite uppmärksamhet som möjligt under färden till kontoret.

Nyborstade tänder, sömnsvullna ögon och nykammade frisyrer. I bästa fall. Med överdriven noggrannhet läste hon istället morgonens nyheter på mobilen för att styra bort tankarna om det trånga utrymmet hon befann sig i. Om hur luften hon andades alldeles nyss varit i någon annans lungor. Hur tätt intill bergväggen tunnelbanetåget rusade fram. Och hur omöjligt det skulle vara att få kliva av om paniken skulle få allt att börja gunga. Men den här morgonen låg hennes fokus på två udda figurer på sätet mittemot. Kanske inte så udda var för sig. Men tillsammans. Flickan, i tioårsåldern, satt blickstilla med uppspärrade ögon riktade mot sin rosa Nike-ryggsäck som stod på golvet. Ibland sneglade hon på sin reskamrat och fick en ond blick tillbaka. Den unga kvinnan bredvid henne studsade nervöst med ena jeansbenet och snabba fingrar med nerbitna naglar knappade oavbrutet på mobilen.

Var det mor och dotter? Två systrar kanske? Maria landade i att det naturligtvis var en irriterad storasyster som tvingats ta sin yngre syster till skolan. Syskonkärlek. Hon log. Den unga kvinnan höjde plötsligt mobilen mot örat. Kastade en blick på Maria och kupade andra handen över munnen.” “Ja. Jag vet, vi är snart där. Fem minuter.” Sedan vände hon sig mot flickan och drog hastigt upp hennes jackhuva så att bara luggen tittade fram. Flickan satte genast upp en hand för att dra den av sig igen men mitt i rörelsen fångade kvinnan hennes arm och spände ögonen i henne. “No!” Maria försökte förgäves fånga flickans blick som återigen stirrade ner i golvet. Så stannade tåget och de flesta av resenärerna rann ut ur vagnen, så även de båda systrarna. Maria sträckte tacksamt på benen och drog in den nya luften som tog sig in genom de öppna dörrarna. Det var då hon såg den. Den rosa ryggsäcken. En hastig överläggning med sig själv, sedan snappade hon åt sig den och klev ut ur tåget precis när dörrarna stängdes bakom hennes rygg. Perrongen myllrade av människor. Maria svor tyst för sig själv. Systrarna var redan utom synhåll och nu skulle hon bli sen till jobbet helt i onödan. Det var just likt henne. Spela hjälte, försöka göra gott.

Väninnorna hon skaffat sig i storstan brukade retsamt påpeka att hon fortfarande betedde sig som en lantis. Sköt dig själv och skit i andra. Hon lovade sig själv att bli bättre på det. Villrådig satte hon sig ner på en bänk. Placerade ryggsäcken i knät och öppnade den. En påse med spelkulor, en pingisracket och en Harry Potter-bok. På engelska? Hon rynkade på ögonbrynen. Funderade. Lät blicken svepa över människor, hundar, barnvagnar och vidare till tavlan som berättade att nästa tåg skulle anlända om två minuter. Hon reste sig upp. Lika bra att återuppta resan mot kontoret. Det var då hon såg dem. Den unga kvinnan talade i sin mobil samtidigt som hon höll flickans överarm i ett stadigt grepp. Inte för att det såg ut att behövas, flickan var lika blickstilla nu som på tåget, med blicken riktad mot sina skor. Maria hastade fram till dem, viftade med ryggsäcken och log stort. “Hallå! Vilken tur att jag hann ifatt er. Du glömde din ryggsäck, lilla vän.” Flickan såg skrämt på henne och den unga kvinnan såg om möjligt än mer skrämd ut innan hon återfick fattningen och ryckte åt sig ryggsäcken. Maria log trevande. Hon hukade sig ner och försökte återigen fånga flickans blick. “Är du på väg till skolan?” Greppet om flickans arm hårdnade och ett obehag sköljde över Maria. Orden hon sedan uttalade överraskade henne själv. Som att hennes undermedvetna räknat ut något som hennes hjärna ännu inte uppfattat. “Is this your mother or sister? Do you know this woman?” Sedan hände allt mycket snabbt. Maria hade i efterhand svårt att redogöra för händelseförloppet. Efter att flickan skakat på huvudet som svar på båda frågorna släppte kvinnan hennes arm. Med mobilen i handen och panik i blicken kastade hon sig mot närmaste utgång. Maria hann uppfatta hur hennes flykt fångade två väktares uppmärksamhet och hur de stoppade den vrålande kvinnan halvvägs upp i en trappa. Sedan tittade hon överraskat ner. Flickan hade slagit sina armar runt henne och höll sig krampaktigt fast i hennes kappa. Maria drog försiktigt av henne huvan och strök henne tröstande över håret. Så stod de så tills två uniformsklädda poliser varsamt särade på dem.

Många timmar senare satt hon återigen på bänken och väntade på tåget hem. Hon lovade sig själv att aldrig sluta bete sig som en lantis.